Hårdrockare mot syntare i Karlskrona
Tredje deltävlingen av Melodifestivalen var tveklöst den bästa så här långt. Fem starka låtar framförda av starka artister skulle slåss om två finalplatser och två andrachanser. Sällan har det väl varit tydligare vilka tre som skulle åka ut först. Gregor var givetvis chanslös med sin närmast melodilösa ”Mi Amor”. Ett eldfängt scenframträdande är inte allt. Kayo utgjorde en mycket blek figur och ”Innan natten är över” stack definitivt inte ut i fältet.
En nyförlöst Jessica Folcker satt av sina två och en halv första minuter på en pall. Som mest dramatiskt blev det de sista trettio sekunderna när hon dristade sig till att resa sig. Hur starkt det än må vara att stå på scen under rådande omständigheter så funkar det givetvis inte genom teverutan.
Jessica Andersson bjöd i vanlig ordning på mycket ben. Koreografin var dock mer märklig och stel än särskilt förtroendeingivande. Hennes stol hade en minst lika framträdande roll som Lena Philipssons mikrofonstativ häromåret. Låten ”Kalla nätter” tillhörde fältets starkaste och det var faktiskt lite märkligt att den inte lyckades knipa en plats bland topp fyra. Det gjorde i stället, också det lite överraskande, Patrik Isaksson. En typisk Isaksson-ballad, ganska anonym och snäppet sämre än allt han producerat tidigare, räckte till en ny chans. Möjligen levde han på hög igenkänningsgrad.
Väl värd en andra chans var däremot det pompösa opera-/musikalinslaget som duon Elysion bjöd på. ”Golden Star” var en riktigt fet treminutersshow i bästa finalnummerstappning. Som gammal hårdrockare borde man kanske glädjas extra över framgångarna för The Poodles. Nu ska inte låtens hårdhet överdrivas, men steget från hårdrock till schlager är inte alls särskilt långt egentligen. Låten var bra och stack ut i fältet och är alltså värd sin finalplats. Men det går inte att komma ifrån att den i schlagersammanhang är en blek kopia på Wig Wams norska bidrag förra året.
Den här deltävlingen blev en kamp mellan 80-talets rivaliserande musikgenrer, synt och hårdrock. Synten stod förstås Bodies Without Organs för. Deras ”Temple of Love” var visserligen aningen tjatig, men med en helt annan energi och glädje än vid förra årets finalmiss lyckades de charma de svenska stugorna. Hur deras bidrag skulle stå sig internationellt är ändå mycket svårbedömt. De har ju bevisligen en stor fanbas i Östeuropa och låten tjatar sig snabbt in i medvetandet. Men räcker det? Rätt låt måste ju vinna, och hittills är jag inte säker på att jag har hört den.
